Nobelpristagaren, den polska poeten Wislawa Szymborska säger i en längre dikt kallad ”Utsikt med sandkorn”:
…
Från fönstret är det en vacker utsikt över sjön,
men utsikten ser inte sig själv,
Färglöst och formlöst,
ljudlöst, doftlöst
och smaklöst har den det här i världen.

Med andra ord: Det är vi människor som ser glittret, som hör porlet, som känner dofterna, som ser färgerna, som kan ”lägga märke till”. Vi skall vara innerligt tacksamma för att några få konstnärer ännu tar sig tid att ge oss bilderna för detta förunderliga. Det är poetiska betraktelser av det till synes obetydliga. Utan den poesin blir vi själva bara robotar.
Det hedrar Konstföreningen att den nu tagit initiativ att inbjuda Ivan Bergdahl i år. Det är inte heller vilket år som helst. Detta år skall Ivan fylla 75 år. Det är ett långt liv, som till största delen varit den yrkesverksamme konstnärens ofta ekonomiskt fattiga liv. Inte bara ån hemmavid har genom åren uttolkats, utan också Höga Kusten och fjällvärlden med all sin mäktighet och också Europas många skiftande vattenlandskap



Själv har han sagt att han nog lever i fel århundrade. Det kan man förstå, när det som idag kallas ”samtida konst” i vårt land mycket lite liknar det som en gång präglade Ivan Bergdahl. Men ”Sverige är ett märkligt land”, säger Moderna Museets nye chef. ”Är en konstnär över 60 år, är det tydligen kört. Så är det inte i övriga välden”.

Jag lämnar Ivan Bergdahls utställning med en vag känsla av att det ändå kanske är för sent, att vi i vår tid inte längre kan ta till oss dessa livskonstnärers uttryck. Måtte jag ha fel.”

Torgny Åström,
torgnycv.astrom@swipnet.se


   
volym
 

 

 

 

 

VID RINNANDE VATTEN.
IVAN BERGDAHL

Härnösands Konsthalls Galleri
17/1 – 14/2 –04
arr. Härnösands konstförening

 


Medan robotlika underverk just nu söker efter vatten på planeten Mars, fortsätter vi ohämmat att smutsa ner det vatten vi har på vår egen jord. Men Naturen själv försöker, så länge det går, att rensa vårt vatten i virvlande åar och älvar. Det rinnande vattnet är vår planets livsviktiga pulsådror. Vi måste börja se och älska vår jord igen med alla dess rikedomar. Så tänkte jag när jag tog del av Ivan Bergdahls konstutställning på Härnösands Konsthall.

 

 






 





 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

Om man som konstnären Ivan Bergdahl tvingar sig att stå ute vid sin Gådaå i Härnösand och arbeta i kyla och snö tills oljefärgen fryser sig stel, då förstår vi att det är något mycket viktigt han vill berätta. Jag bor själv vid i stort sett samma rinnande vatten som Ivan och inte så sällan kan man se honom stå ute i landskapet och arbeta. Få är de som gör så idag. Det snabba fotografiet kan få räcka som förlaga för de flesta. Men Ivan Bergdahl är den slags landskapsmålare man trodde knappast längre fanns. Han står kvar och arbetar mitt i naturen, med alla sina sinnen öppna. Penseldrag för penseldrag lägger han märke till och ser. Vad är det han ser?